Jag tog studenten och allt var kul.
Studenten hit och studenten dit. 
Det är tydligen tre år sen idag jag tog studenten. 
Det var typ bästa dagen i mitt liv. 
Trodde ej den skulle bli så kul. 
Hatar allt med förväntningar.
Så trodde att den här dagen också skulle va massor av förväntningar men ej så kul. 
Men jag hade så jävla kul. 
Har ofta tänkt att jag är så glad att jag hade den dagen innan jag blev sjuk. 
Jag hade allt framför mig. 
Jag skulle flytta till Umeå över sommaren för att jobba på operan. 
Sen skulle jag flytta till Stockholm efter sommaren. 
Jag trodde att det är nu allt börjar. 
Att jag nu skulle flytta och allt skulle bli så bra och härligt. 
Jävlar så tur att jag inte visste hur det skulle bli. 
Nu har det då gått tre år och det har varit det värsta men sen har senaste året varit så bra också. 
Det har hänt så otroligt jobbiga saker. 
Jag har mått sämre än jag trodde var möjligt. 
Men har också blivit glad igen. 
Det dåliga vände tillslut. 
Jag skrattar igen. 
Jag är glad igen. 
Det blev bättre. 
Det är fortfarande tungt men det är så jävla mycket bättre nu. 
Jag är glad och kär och inte lika trött. 
Tänk att det bara gått tre år. 
Det känns som en evighet. 
Men som sagt en sån jävla tur att en inte vet hur framtiden ska bli. 
Då hade jag inte haft kul den där dagen. 
Två glada 08.00.
Att va sjuk.
Jag kan inte ikväll. 
Det är ofta så. 
Att jag inte kan. 
Men jag kan visst. 
Det är bara att jag inte vill. 
Eller jag vill ju visst. 
Jag vill massor. 
Jag orkar bara inte. 
Jag mår för dåligt. 
Jag ligger hemma istället. 
Min kille får göra saker själv. 
Jag är hemma. 
Jag känner mig tråkig, bromsande, värdelös.
Allt det här gör att jag identifierar mig ännu mer med det sjuka. 
Att jag bara är en sjuk. 
Att det blir mina egenskaper. 
Att va sjuk är det jag är och kan. 
Inget annat. 
Det suger.
 
Var jävligt snygg igår.

Idag är en så kallad skitdag. 

Men vad gör det när en kan kolla på selfies från igår och njuta av sitt eget utseende.