Det blev vinter.
(null)
Igår blev det vinter. 
Det var så lätt och luftigt. 
Kallt. 
Idag var hela stan som en saga. 
Solen sken, det gnistrade och jag börjar få tillbaka lite energi. 
Vågar knappt säga det. 
Är så rädd att tröttheten tar över. 
Jag orkar va mina timmar på teatern. 
Nöjd är jag. 
Edward är ledig i veckan också. 
Det är en sån jävla lyx. 
Att umgås mycket. 
Älskar det. 
Och han. 
Nu ska vi äta lasagne. 
PUSS Å KRAM
TRE ÅR
Tre år. 
På tre år hinner en utbilda sig. 
Jobba jättemycket.
Eller lagom mycket.  
Gå på konsert. 
Flytta till en annan stad. 
Flytta till en till. 
Få barn. 
Eller va sjuk. 
Jag har varit sjuk. 
I tre år idag. 
För tre år sedan så skulle jag till mitt nya jobb på fotografiska. 
Vi skulle ha service med gäster på kvällen för restaurangen skulle ha premiäröppning två dagar senare. 
Jag vaknade den morgonen som vanligt men sen skulle det inte bli som vanligt igen. 
Det har inte blivit som vanligt än i alla fall. 
Men det har gått tre år.
Jag har glömt bort hur det är att va frisk. 
Att inte hela tiden behöva anpassa allt jag gör till utmattningen. 
Jag vet inte hur det känns. 
Nu för tiden klarar jag mycket. 
Handla, tvätta, duscha, laga mat, gå på restaurang, städa, träffa kompisar ibland, arbetsträna några timmar i veckan. 
Allt det här kan jag göra igen. 
Oftast. 
Ibland kan jag inte det. 
I veckan har jag varit på min arbetstäningsplats fem timmar. 
En timme om dagen.
Det har tagit mig en vecka att få ihop fem timmar. 
Det är typ en halv arbetsdag för den som jobbar heltid. 
Det är lite jobbigt för mitt psyke att acceptera det. 
Svårt. 
Allt med utmattning är svårt. 
Så vila. 
Vila för fan. 
För du vill inte hamna här.
HEJ IGEN
Har mått skit.
Bakslag. 
Mitt värsta. 
Verkar som det dock var rätt kort. 
Men under någon vecka var det som att slungas tillbaka år i tiden. 
Mådde så himla himla dåligt igen. 
Så efter att varit hemma en vecka från arbetsträningen har jag i veckan bara varit där en timme om dagen. 
Försöker repa mig. 
Känns på ett sett som ett jäkla nederlag. 
Att jag liksom på en vecka har fått ihop en halv arbetsdag för en heltids person. 
Kan bli galen på att tänka på det. 
Försöker att inte tänka på det. 
Går sådär. 
Tänker också så himla mycket på hur det kommer bli sen. 
Hur kommer jag att må? 
Kommer jag bli frisk? 
Klara av ett heltidsjobb? 
Plugga? 
Jag går av lite på att tänka på allt det. 
Det är jobbigt. 
Men jag mår i alla fall bättre igen. 
Alltid något.