Den där jävla psyksjukan.
Utmattningen. 
Vad den gör med mig. 
Hur den helt och hållet ändrar dig som person. 
Hur den tar bort allt det roliga och lekfulla som var jag. 
Hur alla små saker blir gigantiska och svåröverkomliga. 
Hur man blir bättre men med full kraft sen blir sämre igen. 
Hur små saker stressar mig i panik samtigit som jag är för trött för att göra något åt dom. 
Hur det gör att jag blir ännu mer stressad. 
Hur mitt kontrollbehov äter upp mig. 
Hur det gör att jag har svårt att ta emot hjälp samtidigt som jag behöver hjälp för jag är för trött för att orka själv. 
Hur jag igår var glad för att jag orkade diska all disk och idag är jag så trött och stressad att jag bara vill gråta. 
Hur utmattningen tär på mig. 
Hur jag bara vill att den ska försvinna. 
Hur den förstör mitt och så så så många andras liv. 
Hur det känns som att det aldrig blir bättre även fast jag vet att det blir det och att jag mår så så mycket bättre nu. 
Hur dipparna ändå får mig att känna som att jag är tillbaka på noll igen. 
Hur allt händer i min hjärna och att det är så svårt att ändra på. 
Hur man inte försår att det är ångest.
Hur alla som är sjuka inte får den hjälp dom har rätt till. 
Hur less jag är på vad den gör med mig. 
Utmattningen.
 

 
 
 
Jessica Söderlund

Känner så igen mig i dina ord. Kram💕

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress